Skånes tidiga historia


Någon gång för cirka 17000 år sen började glaciärisen släppa sitt tag om Skåne som långsamt höjde sig lättad av tyngden, för att kunna möta de växter och djur som sedan valde Skåne som sitt nya hem. Först tittade Kullaberg upp för att sen följas av Västra delarna av detta landskap. Med inflyttningen av den nya faunan följde också de första människorna. Små grupper av renjägare invandrade söderifrån och de äldsta fornlämningarna som hittats, Mölleröd vid Finjasjön och Segebro norr om Malmö, har varit lägerplatser där man hittat pilspetsar, knivar och flintverktyg. Skåne var ifrån början sammanväxt med Danmark och bildningen av Öresund kommer inte igång förrän 8000 år fkr för att 2000 år senare helt skilja Skåne ifrån sitt grannland. Ungefär 8000 f.Kr. blev det varmare i området vilket bl a skapade Öresund och saltade till Östersjön men också att Skåne fick en rikare flora och fauna. Större djur vandrade in och gav människorna där en rikare tillgång på vilt.


Ängakåsen 1, Kivik, Simrishamns kommun av Jorchr - Eget arbete. Licensierad under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Bondekulturen kom till Skåne ca 4000 f.Kr och förändrade livsbetingelserna för skåningarna på ett avgörande sätt. De bosatte sig mer på platser som spelade roll för odling, vilket var i sydväst, i sydost och uppe vid Kristianstadtrakten. Detta bosättningsmönster kommer sen vara likartad under närmare 6000 år. Även om detta var ett märkbart sätt att bosätta sig på så var odlingen inte lika betydelsefull som djurhållningen. Historikerna har namngett tiden då skåningarna började hålla djur och bruka jorden till Neolitikum eller bondestenålder (4000 f.Kr - 1700 f.Kr) och under denna tid har två olika kulturer kunnat särskiljas, trattbägarkulturen och stridsyxekulturen. Man har då baserat sina antaganden kring de fynd som gjorts i gamla gravar samt boplatser. De yxor som gjordes under stridsyxekulturen var i regel i sten och man har antagit att de inspirerats av de dolkar i metall som importerats. Då metall under den tiden var väldigt svårt att få tag på utvecklades istället en väldig skicklighet på att göra liknande föremål i sten som sen användes som statussymboler. Huvuddelen av de bosättningar som fanns vid denna tid och tidigare var koncentrerade till kustområdena men under senare delen av bondestenålder och den påföljande bronsåldern (1700 f.Kr - 520 f.Kr) började bosättningarna vandra allt djupare in i landskapet.

Intryck ifrån centraleuropeiska kulturer tilltog under denna tid även om den funnits långt tidigare än så då Skåne är väldigt väl placerat för intryck ifrån både syd och nord. Största delen av de hällristningar som finns idag i Skåne härrör ifrån bronsåldern och gravplatserna är betydligt mer synliga i form av stora gravhögar som klart kan ses. En av de mest kända av dessa är Kiviksröset ifrån c a 1000 f. Kr. En förändring i klimatet förändrar den skånska kulturen under de sista seklerna av bronsåldern och under den kommande förromerska järnåldern (520 f.Kr. - 0). P g a detta finns betydligt mindre lämningar men detta beror inte på avfolkning utan snarare på att det sätt kulturen markerat sin närvaro förändras, framförallt när det gäller gravarna då bara ett fåtal upptäckts i norra Skåne. När sen den romerska järnåldern kommer ( 0 A.D - 400 A.D) så förändras kulturen igen och man hittar boplatser och gravar i stort hela Skåne. Då ser man också många prov på en tilltagen import av föremål ifrån det romerska riket.Under denna tid utvecklas också järnframställning ifrån sjö- och myrmalm vilket får en stor betydelse för regionen. Under romersk järnålder börjar man kunna urskilja skiktade samhällsklasser i bybildningarna där stora långhus blandas med små grophus och framträdande storgårdar.

Vid denna tid börjar man också vinterhålla boskap i stallar vilket i sin tur leder till en ny agrar milsten då man måste hantera gödseln. Man började med gödsling av åkermarken vilket innebar att marken kunna brukas under mycket längre tid utan att bli näringsfattig vilket i sin tur ledde till mer kontinuerlig bybildning där byarna kunde vara på samma plats i ett par hundra år. Under järnåldern uppstod framförallt två viktiga boplatser i Skåne, dels Uppåkra utanför Lund och dels Vä söder om Kristianstad. Vä hade dessutom troligen en religiös betydelse då ordet betyder helig plats. Med tanke på de rika fyndigheter i Uppåkra har man föreställningar om orten som ett kungasäte för större delen av landskapet om inte hela. Uppåkra upphörde som ort i slutet av vikingatid medan Vä fortsatte att utvecklas som stad under tidig medeltid. Den mest framträdande platsen idag ifrån järnåldern är Ales stenar vid Kåseberga. I takt med att jordbruket utvecklas ökar befolkningstillväxten. Samtidigt Förbättras klimatet och folk börjar alltmer söka sig mot nya marker och platser att kolonisera, bedriva handel med och i vissa fall röva. Vi har då börjat komma in i en ny tid som kallas Vikingatid (800 - 1050). Stora plundringståg företogs till kontinenten och de brittiska öarna men handeln ökade också väldigt mycket lokalt och utomlands. Handelsorter längs Skånes kust skapades, s k 'köpingeorter' där de mest framträdande har varit Löddeköpinge, Hököpinge söder om Malmö och Köpinge söder om Helsingborg. Men det har funnits ett flertal av dessa handelsplatser längs hela Skånes kustområden ett stycke ifrån självas kusten. Dock utvecklades inte dessa platser till städer utan bebyggelsen tog oftast fart en bit därifrån. Dock kan vi idag se många av ortnamnen som historiska vittnesmål och inte bara vara hänvisade till arkeologiska undersökningar när vi ska leta efter vårt ursprung.