ldlfjglkdjlgkjdlkgj

Everlövsbondens liv och leverne


Efverlöf:en socken, med Slimminge, belägen i Torna kontrakt och härad av Lunds stift och Malmöhus län, 2,5 mil från Lund. Socknen hör till 3 kl.reg., består af 19,75 intl. och har 764 invånare. Till nästgränsande Blentarps, Ilstorps och Wornbs socknar stå Efverlöfs boerna icke i någon förbindelse, och ingå ej heller äktenskap med dessa socknars åboar, men väl med dem i vester tillgränsande Weberöds socken, vars inbyggare, i likhet med denna sockens, är förmögna bönder. Till deras förmögenhet bidrager framför allt boskaps och hästafveln, samt deras goda hushållning, och mindre begagnande af öfverflödsartiklar, bland hvilka kaffe och finare drycker sällan njutas. Betraktar man Efverlöfs bonden under arbetet, synes han sluten, och utan sinne för den yttre naturen. Åkern på hvilken han plöjer, sår eller skördar, de kreatur han sköter, utgöra hans verld, för allt som ligger utom denna verksamhet, är han i allmenhet likgiltig, kall och utan deltagande. I sitt väsende är han maklig, långsam och trög: egenskaper, hvilka röja sig äfven i själva språket. Okända personer och tiggare få med största svårigheter herberge någon natt hos honom, och för ståndspersoner hyser han icke synnerligt förtroende.


Everlövs kyrka, Lunds stift, byggd på 1100-talet.

Efverlöfsbonden är till växten stor och grof, men ej alltid af vacker kropps byggnad, och sällan når han hög ålder. Klädedrägten så väl i denna som i Weberöds och Hellestads socknar är alldeles egen, och ännu nästan sådan den varit i århundraden, emedan det hör till folkets lynne, att icke älska något nytt, eller något som nyttjas annorstädes. Bland synnerliga namn på vissa klädespersedlar, som nyttjas av karlarna, kan märkas: milkjahufva, en stickad, hvit yllemössa utan skärm, fläskahufva, en mössa av hund eller hiller skinn, hvilken begagnas på resor, selar, byxhängslen, synadekrafve, en konstigt sydd skjortkrage eller nattkappa. Vid bröllopshögtider fästa qvinnorna på sina svarta klädeströjor öfver bröstet fyra förgyllda, stora och runda silfverplåtar (bruaspänne) med hängande löf uti. Midt emellan dessa häktas dessutom en fyrkantig silfverplåt, med många löf, kallas särkasöl. Anbud om äktenskap sker hos flickans föräldrar, och hafva dessa intet att påminna, i synnerhet mot förmögenheten, så är saken uppgjord. Skulle flickan möjligen hysa kärlek för annan och afsky den som erbjuds, så begagnas äfven hand gripligt tvång, sedan goda föreställningar af föräldrar och anhöriga icke velat hjälpa. Oftast är det syskonbarn (=kusiner) som bygga äktenskap sinsemellan, på det förmögenheten ej måtte gå ur slägten. Det härpå följande jafflet firades stundom med större ståt än numera, då det försiggår i all tysthet, af fästman och ett par hans närmaste slägtingar, hos flickans föräldrar. Vid detta tillfälle lemnar han åt fästmön så kallad ja gåfva, en större silfverbägare (stäv) till ungefär 60 R:dr B:kos värde, med inneliggande några silfvermynt, ett par silfverskedar, några sidenshavletter och tyg till en halsduk, m. m. det hela knutet i en bomullsnäsduk, hvilken ej får öppnas och beses förrän följande dagen.

Vid begrafningar deltaga äfven qvinnorna i liktåget, från byarne och orter längre från kyrkan ser man ofta processionen åkande. Det af qvinnorna vid sådana tillfällen brukliga sättet att uppfästa sina hufvudkläden (hyckle), ger åt det hela en dyster och allvarsam stämpel. Gästabud, anställde i följd af begravningar, fortfara vanligtvis i tre dagar, med iakttagande af stillhet och anständighet. Bland ord, talesätt och andra här gängse bruk, anmärka vi: Snuda eller Snudesö, ett slags soppa, kokad på rökt kött, Barleja, en föräring till barnsängshustrur, bestående af ett fat gröt af bohvete eller ris gryn med derpå lagda bakelser. Bäres barleja till annan socken, medföljer äfven bröd, fisk och sockerkaka, Afvel, april månad, "hvad Thor låar gro, lar Avel afsno", ett ordspråk som betyder, att vad som stundom grönskar i mars blir förött uti april i följd av strängare vinter, (ejarn, ekorre), kyrkegrim, ett slags tomte eller nisse, som tros uppehålla sig i kyrkorna och skydda desamma. Komma för något, ett talesätt att uttrycka när någon hastigt insjuknat, att han blifvit i följd av väder eller vatten, genom osynliga, onda magters vållande.

Vid sådana tillfällen eftersändes genast en käring, som anses äga förmåga att häfva det onda. Härvid tillgår på så sätt, att hon i den sjukes högra träsko lägger glödande kol, öfver hvilka smältes bly, taget ur någon kyrka, och hvilket aldrig får hafva fallit till golvet. Smältningen sker öfver den sjukes hufvud och blyet hälles sedan i vatten, taget der patienten tros råkat ut för det onda. De figurer som bilda sig i vattnet, anses likna de onda varelserna. Stundom blossas med krut trenne gånger öfver den sjukes hufvud. Hjelper ej detta, så besökes s. k. kloka, oftast flera mil från orten. Lergille eller klinegille, anställes sedan timmerarbetet, i afseende på väggar och tak, är slutadt. Då uppklines väggarna af lera, halm och grus. Härtill samlas byns ungdom och husägarens slägtingar, flickorna verkställa själva murningen och drängarna passa upp såsom hantlangare. Arbetet börjas om natten och är slutadt innan påföljande middag. I anledning häraf anställes ett stort gille med musik och dans i 2 till 3 dagar. I dessa gillen få äfven tjenstehjon del taga, hvilket icke är fallet vid bröllop och begrafningar. Folktron antager att i Efverlöfs kyrka finnes en vädur, hvilken, då prestgården för länge sedan afbrann, syntes springa från det ena ljudhålet till det andra i tornet och afhöll elden från kyrkan. (Prästgården brann 1768, och sedan återigen 1942.) Denna sägen har uppkommit derigenom, att då kyrkan byggdes skall något levande djur eller en menniska blifvit nedgräft i jorden. I socknen märkes: Jättestenen, en stor sten, liggande vid en bäck vid byn Stora Rödde. På denna sten säges en jätte hafva trampat, hvilken i anseende till sin tyngd nödvändigt måste gå på stenar för att ej med fötterna sjunka ned i jorden, och skall han tagit 1/8 mil i vart steg. Fjätet är ej större än efter en qvinna, och i stenen finnes ett fullkomligt aftryck af en fot, 2 tum djupt. Klackerstenen omtalas af Sjöberg, såsom fordom utgörande skiljemärke emellan Efverlöfs, Slimminge och Weberöds socknar, således emellan Torna och Wernmenhögs härader, emedan denna sockens annex är beläget i sistnämnda härad. Stenen håller 5 alnar i höjd och bredd. På sidorna finnas ristningar. Den säges hafva blivit slungad från Seland (Själland), af en jätte, för att derigenom kulkasta Blentarps kyrka, men har under farten söndrat sig i tvenne delar, af hvilka den ena stannat på Romeleklint. Breamosse haren, en hare, som säges uppehålla sig i och kring trakten af en torfmosse, kallad Breamossen. Åtskilliga jägare skola, tid efter annan, skjutit på denna hare, men ej träffat honom. Sägnen tillägger, att om man begagnade silfverkula och träffade haren i pannan, skulle detta troll bli till en skinnpälsaarm. En stor vild törnrosbuske har stått på Efverlövs flygsandsfält. Busken, som var mycket hög, hade ett besynnerligt utseende, emedan intet växande träd fanns på långt afstånd deromkring. Under denna buske skall, enligt en sägen, stå en kista, full med guld och silfver, och däribland en kalk, som tillhört kyrkan, jernte en värja. Kistan skall stå ofvan jord hvarje juldag, och under det texten uppläses skall vidundret, som bevakar skatten, vara liksom i dvala. Men ingen vågar göra försök att bortföra kistan, emedan så fort texten blifvit uppläst, vidundret skulle ertappa den sökande och denne få plikta med lifvet. Denna buske blef hösten 1826 uppgräfven af skattsökare, men det betvivlas att någon kista blef funnen.


Edith - Ett författarporträtt av Alice Hulting


Edith Alice Jönsson föddes i Virke den 8 juni 1912, vid den tid när liljekonvaljen blommar. Detta senare skulle sedan komma att få stor betydelse för henne som vuxen. Föräldrarna, Ingrid och Hans Jönsson, var bördiga från Veberöd med omnejd, Hans från Dörröd och Ingrid från Rödde. Ingrid, som utbildat sig till mösseskräddare och arbetade som sådan innan hon gifte sig, var en praktisk och handlingskraftig kvinna med bestämda åsikter, kanske skulle vi i dag säga att hon hade auktoritära drag. Hans hade studerat vid handelsskola i Malmö och arbetade bl.a. i en byggnadsfirma, en firma som byggde den då nya delen av Lunds lasarett, och det var spännande för barnen i familjen att se ritningarna på lasarettet. Familjen bestod av två äldre systrar, Anna och Gunhild, och det skulle sedan komma även en bror, Mauritz.
Efter några år i Virke flyttade familjen till Dörröd där den övertog Hans föräldrahem och så småningom byggde ett nytt hus där. Hans arbetade då i Malmö och kunde, med den tidens förbindelser, bara komma hem över veckosluten. De svåra tiderna skulle sedan göra honom arbetslös, och han började då arbeta inom lantbruket, och även då blev det veckopendling. En tidigare generation hade arbetat på godset Stallerhult, och Hans fick därför det extra men icke officiella efternamnet Hulting.


Medan modern var en praktisk och handlingskraftig kvinna var fadern en filosof och drömmare. Edith upptäckte snart att dessa faderns egenskaper betydde oerhört mycket för henne. Hon hade gott läshuvud, och i fadern fann hon ett starkt stöd för sin önskan att läsa. I Dörröds skola fick hon sina kunskaper, och fastän hon tillhörde de fattiga barnen fick hon ett mycket fint betyg, troligen det bästa i klassen. På den tiden var det inte ovanligt att barnens betyg sattes i förhållande till föräldrarnas sociala status. Men när det gällde Edith var det alltså kunskaperna som fick styra när det gällde betyget. När det nya huset var färdigt fick man där en hyresgäst: småskollärarinnan i byn, och detta kom också att få betydelse för Mor. Modern, Ingrid, startade bageri, sedermera Dörröds bageri som övertogs och drevs av Moster Anna under flera årtionden. Men hemmet var fattigt. Fastän hon, förmodligen bäst i klassen, borde ha fått tillfälle att studera vidare efter avslutningen i Dörröds skola och den därpå följande konfirmationen väntade i stället ett hårt och till stora delar omänskligt arbete som piga. Hon har själv, i Byns sista piga, berättat om detta hårda liv. Arbetet började mycket tidigt på morgonen, på sennatten skulle vi nog säga, och slutade inte förrän hon uttröttad kom i säng på kvällen. När hon efter kvällsmaten och disken den första arbetsdagen tog fram en bok för att läsa, blev hon bryskt tillrättavisad. Här skulle inte läsas. I stället fanns det mer arbete att göra.

Överhuvudtaget fanns ingen fritid. Det hette att tjänstefolket hade rätt till vissa fria söndagar. Friheten började dock inte förrän morgon- och förmiddagssysslorna var klara. Man har talat om vilka vidriga förhållandena som statarna hade. Pigornas ställning var dock mycket värre, men om den talades det inte eftersom det här rörde sig om unga kvinnor, och kvinnans ställning, om hon var fattig, var omänsklig. Så småningom träffade Mor vår Far, Sven Nilsson, född i Veberöd. De gifte sig den 29 december 1934 och bodde först i Dalby med omnejd några år innan adressen sedan blev Björkeröd, Veberöd. Här skulle familjen bo i hela femton år. Familjen bestod nu av fyra barn, Gert, Ing-Britt (sedermera Kerstin), Hasse och Ulla. Syskonskaran skulle under Björkerödstiden utökas med ytterligare en dotter, Karin. Eftersom Karin var handikappad från födseln kom detta att i hög grad påverka Ediths och Svens fortsatta liv. Far arbetade på Veberöds tegelbruk där han så småningom blev tegelbrännare, liksom hans far före honom hade varit. Det sägs ibland att kvinnorna inte förvärvsarbetade på den tiden. Detta är dock en sanning med modifikation. Det kan väl hända, att de inte hade några fasta tjänster. Men många av arbetarhustrurna arbetade stora delar av året med betskötsel och betupptagning, potatisplockning etc. Dessutom hade Mor ett arbete att sköta hemma på småbruket Björkeröd. Detta var ett hårt arbete. Men Mor kunde göra intressanta skildringar av det. Hon lyssnade till arbetskamraterna, och hon var en gudabenådad berättare. Det var spännande att höra Mor berätta om hur det hade varit. Märkligt nog sade hon inget om slitet utan berättade om det som var roligt och glatt.

Vi hade en daglig tidning, Skånska Dagbladet, och tre andra tidningar: Hela Världen, Folket i Bild och Byahornet. Hela Världen innehöll noveller och följetonger av romantisk karaktär, ibland även realistiska skildringar av olika människoöden. Folket i Bild var arbetarrörelsens kulturtidskrift där många av arbetarförfattarna publicerade sig. Byahornet var ett organ för skånsk kultur och det skånska språket. Det är den enda av de tre tidningarna som fortfarande finns till. Mor gladdes med oss barn när det gick bra för oss. Och hon såg till att vi kunde läxorna. På den tiden hade skolbarnen ofta långa läxor, och föräldrarna förhörde oss så att de inte skulle behöva skämmas för oss när vi väl var i skolan. Mor hade en mycket vacker handstil som hon bevarade genom åren, en stil som var både driven och vacker. Mina systrar Kerstin (Ing-Britt) och Ulla har ärvt denna konst av henne. Själv har jag en allt annat än vacker handstil. Ibland kan jag inte läsa den själv utan har fått ta hjälp av min sekreterare, min assistent och min hustru . de är värda all beundran för deras kunnighet i att tyda skrifterna. Välskrivning var därför ett ämne som jag hade svårt för. En dag råkade lärarinnan, Margot Lindskog, få se något som Mor hade skrivit, och hon sade då till mig att jag skulle ta efter min Mors vackra handstil. Det fanns böcker hemma. Strindberg och Selma Lagerlöf bl.a. Snart kom Far hem med böcker från Folket i Bilds förlag, skrivna av de så kallade arbetarförfattarna. Jag minns än i dag hur Mor idkade högläsning ur Bernhard Nordhs I Marsfjällets skugga. Dels var romanen i sig spännande, dels läste Mor den på ett så medryckande sätt. På så sätt inplanterade hon läslusten hos sina barn.

Björkeröd ligger idylliskt. Men ensamt. Vid vägens ände. Vi fick inte elektricitet förrän 1950, och batteriradions kvalitet hade mycket i övrigt att önska. Däremot hade vi telefon redan från början i Björkeröd, tack vare att den fanns redan när Far och Mor köpte stället. Den storslagna naturen gav dock inspiration åt Mor. Dessutom gjorde vi något som var nytt: vi promenerade ofta i de vackra omgivningarna. Detta, att gå utan att ha något ärende, var sällsynt. Men dessa promenader betydde oerhört mycket för oss. De gav oss inblick i naturens fantastiska under och i samtalandets konst.Ediths födelsedag inträffade ofta i anslutning till skolavslutningarna. Då plockade vi barn blommor som skulle pryda skolan. På Ljungen fanns liljekonvalj. Och vilken glädje det blev hos Mor när hon förärades en liten bukett liljekonvaljer. En dag kom det ett ovanligt telefonsamtal. Det var en man som börjat forska i min Fars släkt, och han behövde uppgifter om släkten. Far hade åtta syskon och tillhörde själv de yngre av dem, och alla hade familjer. Nu ville mannen som ringde, Karl Åkesson, ha hjälp av Mor att ange uppgifterna om de många släktingarna. Det blev många telefonsamtal i det ärendet, och Mor kunde redogöra för den stora släkten, där hon inte ens träffat alla medlemmarna. Det var Mors intresse för medmänniskor som gjorde att hon lärt sig släktingarnas födelsedata och namn. Den bok, som blev resultatet av Karl Åkessons släktforskning, kom sedan att ligga till grund för bland annat Släktföreningen Helje Mattssons i Kumlatofta ättlingar, där för övrigt hennes äldste son så småningom skulle bli föreningens femte ordförande i elva år.

En dag när vi hade varit borta med cykel som färdsätt blev Mor knuffad av en man som hade druckit mer än mineralvatten. Hon föll så illa att hon skadade ena knäet och var konvalescent länge. Den aktuelle mannen hade visst inflytande i samhället. Så blev det rättegång. Då visades i tingshuset en bildsvit över hur olyckan hade gått till. När Mor tillfrågades om det hela var riktigt svarade hon sanningsenligt, att denna bildserie hade tagits utan hennes medverkan och kännedom. Ridå! Lagens hantlangare blev alltså tagna på bar gärning när de försökte få det till att det var Mor som knuffat mannen och inte tvärtom. Dock skulle Mor få dras med sviterna efter olyckan under sitt fortsatta liv. Åren gick. Vi barn förstod nog inte hur Mor längtade ifrån Björkeröd utan såg det som paradiset. Mor hade gröna fingrar och hade nyanlagt trädgården. Det var en trädgård som många besökare beundrade, och Mors uppfinningsrikedom när det gällde trädgårdsanläggning kände inga gränser. Stenpartier var en av hennes specialiteter, och i trädgårdarna till de hus familjen bebodde både före och efter anlade hon vackra stenpartier. Mor var självlärd i trädgårdskonsten men med hårt arbete, god smak och en härlig fantasi kunde hon anlägga en trädgård som fick många beundrare. Kanske är det bara som det skall vara att en av Ediths sondöttrar har utbildats till landskapsingenjör vid Sveriges Lantbruksuniversitet.

Så kom då dagen och stunden när familjen flyttade till Veberöds samhälle. Detta blev på många sätt ett lyft för Edith. Hon fick grannar att prata med. Hon hade nära till affärerna. Och en högre standard på bostaden. Dessutom slapp både hon och Sven slitet med småbruket. Sedan de flyttat in i samhället började Mor arbeta dels på en plantskola, dels på potatislagret. Och hela tiden tog hon vara på de intryck hon fick. Hon lärde sig snart vilka grannar som var att lita på och vilka som var skvallertanter . det fanns sådana också. Arbetskamrater och grannar gav henne alltså inspiration och impulser, samtidigt som hon själv med sitt färgstarka sätt blev till glädje för andra. Så en dag började hon göra det som hon hela tiden längtat efter att göra: skriva. Och hon hade ett helt liv fyllt av erfarenheter att ösa ur. Det var också naturligt att det var just kvinnor hon som regel skrev om. Själv hade hon upplevt hur kvinnan nedvärderades och hunsades, och nu ville hon ge de kvinnor hon skrev om möjlighet till upprättelse genom att deras historia berättades. Verkliga människoöden och författarens fantasi låg till grund för hennes författarskap. Edith skrev under sin levnad många brev. Breven till svärsönerna fick ett mycket positivt gensvar och blev till uppmuntran att börja skriva. En av dem skickade henne en bok av Ernest Hemingway med följande text underskrivet: och man skall skriva så länge man får leva och det finns papper och penna eller bläck eller nån maskin man kan göra det på eller nånting man vill skriva om, och man känner sig som en idiot och man är en idiot om man handlar annorlunda. Denna text blev en inspirationskälla för henne, en text som hon ofta återvände till och som blev en vägvisare i hennes berättariver. Men att skriva hade inte endast med den litterära ådran att göra. Det handlade också om ett hantverk som bestod i att hantera en skrivmaskin. Den första skrivmaskinen var en gammal reseskrivmaskin som sedan skulle följas av nyare maskiner men som inte hade de fördelar som dagens datorer har. Mor var mycket noggrann, ja perfekt. Hon hade en säker stil och behandlade språket suveränt. Men om hon skrev fel nöjde hon sig inte med att överkorsa den felaktiga texten utan skrev om hela sidan. Edith bars av en stark tro, en tro på att det skulle komma en dag när rättvisan blev större, en dag när ingen föraktades för att hon var fattig, samt en ärlig och kristen tro som höll fast vid tanken att Livets Gud håller hela världen i sin hand och att den Gud som har skapat oss också vill frälsa och rädda oss. Hennes älsklingspsalm sammanfattar väl hennes kristna tro, Vänligt över jorden glänser strålen av ett himmelskt hopp. Mors Gudstro gjorde också att hon inte var rädd för människor med makt. Jag minns en gång när Hasse, som då arbetade på tegelbrukskontoret, hade hunnit sluta för dagen innan disponenten hade blivit färdig till att ge ännu en order, en order som alltså skulle utföras efter ordinarie arbetstid. Disponenten ringde hem och skällde. Men Mor svarade honom, hon var inte rädd för samhällets mäktigaste man utan läxade upp honom. När Edith väl hade börjat skriva och fått sin första bok publicerad kunde hon inte sluta. Hon hade en rik källa att ösa ur och en författares begåvning att behandla materialet på ett litterärt sätt. Tio böcker blev det. Edith avled den 16 november 1995. Hennes böcker läses alltjämt.


Gert Nilsson



Mors böcker - Om Alice Hultings författarskap


Alice Hulting gav ut sin första bok 1977 och hon hann sammanlagt ge ut 10 böcker mellan åren 1977 och 1993. Samtliga böcker är kvinnoskildringar. Sex av böckerna handlar om en och samma kvinna, Karin. De övriga fyra är skrivna direkt från fyra kvinnors egna berättelser. Kvinnornas berättelser har sitt ursprung från ett geografiskt område på ca 1 mils omkrets från Veberöd. Samtliga romaner är historiska skildringar om kvinnors kamp och strävan efter ett värdigt liv och som stringent och i all enkelhet beskriver hur det var då.


Byns sista piga
Karin lämnade som nybliven- och läshungrig konfirmand den lilla byn Dörröd, för att vandra den ca 1 mil långa vägen till sin första pigplats. Fadern var rik på kunskap och hade många spännande böcker. Karins mor skötte hemmet med handfast och kärleksfull hand och det ankom på hennes lott att vara den som i praktiken skötte hemmet och barnen. Hon hade under sin ungdom tjänat piga hos föräldrarna till Karins blivande arbetsgivare. Modern var mycket noga med att barnen skulle vara hela och rena, men fattigdomen gjorde att kläderna var omsydda, lappade och lagade, d.v.s. hela, men de få plaggen kunde inte hålla kyla och regn borta för en piga som skulle börja mjölkningen vid fyra- halvfemtiden på morgnarna, vinter som sommar. Arbetet bestod såväl av arbete ute på åkrarna som att tvätta, banka och skölja tvätt utomhus mitt i smällkalla vintern. Lönen var 100 kronor det första året, en lön som Karin tänkte skulle räcka till mycket, kanske också till att hjälpa föräldrarna med ett bidrag. Karin stannade där i åtta år och skildrar livet i en bondby där bönderna i princip kunde bestämma allt över pigor och drängar. Den som redan hade, fick också vara den person som fattiga fick gå till och be om pengar om de av olika anledningar hade kommit på obestånd. Fyra barn miste på ett tragiskt sätt sin mor, de var djupt förtvivlade och fadern visste ingen annan råd utan fick gå och be om fattighjälp. Barnen hade en speciell lekkamrat, en hund som alla älskade och som var dem alla så trogna. Fattignämndens ordförande visste om det och när mannen bad att få fem kronor till hjälp i sin svåra situation kom en rapp kommentar; I har ju hung. Ja, de hade en hund. Skjud hungen annars får ni ingen hjälp. Så kom det sig att barnen vaknade en morgon och deras hund hade på ett märkligt sätt försvunnit. Barnen gav sig ut för att leta och i sinom tid hittade fadern de gråtande barnen vid gravplatsen som var uppgrävd och där fadern inte kunde tro att barnen skulle hitta hunden. Pigkammaren var utan värme och det var is på väggarna på vintern men både råttor och möss delade gärna lya med såväl pigor som drängar. På kvällarna skulle pigorna sitta inne i köket och stoppa strumpor eller göra annat kvinnogöra. En kväll tog Karin en bok från sin fars .bibliotek., Jerusalem. Gammelmoran, som fått dra sig tillbaka till undantaget när den unga generationen tog över gården, kom på besök och ryckte boken ur handen på Karin med en barsk och tillrättavisande kommentar: Det är inte konstigt att fattiga alltid förblir fattiga. Under de åtta åren som piga utspelades tonårsförälskelser med vackra drömmar och passionerad kärlek, varvat med förnedringar och hån. Dock fanns det alltid ett hopp om bättre tider och de var väldigt, väldigt lite som skulle ge en stor glädje och förhoppningar om en bättre framtid för pigan. Under sitt sista pigår träffade Karin sin Hans och flyttlasset gick ca 1½ mil till deras första gemensamma hem. Ett stenkast från Skryllegården.

Folket vid landsvägen
Nygifta, .eget. hus, djur och så småningom den förstfödde, efterlängtad och det viktigaste i deras vuxenliv. Det var mycket svåra tider, det fanns inte resurser för att något skulle gå fel. Tyvärr dog djur och boken slutar med att flyttlasset går till en statarbostad som Karin avskydde och fruktade. Dock fanns det ändå många tillfällen till glädje, och familjen utökades. Vid varje BB-besök fick Karin med gråten i halsen erkänna familjens fattigdom att hon inte hade haft råd att uppsöka läkare under graviditeterna. Men när en ny liten varelse slöt sig till moderns bröst var all fattigdom och förödmjukelser som bortblåsta. Som statarfamilj skrevs avtal om att kvinnan skulle sköta mjölkningen på bondgården. Ingen orsak kunde ge ledighet från detta arbete. Även om de inte var .riktiga. statare utan endast bodde i statarbostad, gällde samma avtal som för statarna. Barnen blev mycket svårt sjuka, så sjuka att modern inte trodde de skulle överleva och bad om ledighet. Men nej. Karin skötte mjölkningen med sorg, oro och vånda och väntade det värsta när hon kom hem till sina små ensamma och sjuka barn. Karin hade en stark Gudstro och hon var under sin levnad övertygad om att en högre makt hjälpt henne igenom många svårigheter.

Huset vid skogen
Det var krig i världen, mycket nära och bara ett par mil från familjens bostad blev vårt grannland ockuperat. Man hade ransoneringskort som aldrig räckte till mat för att mätta alla munnar. På något sätt fick Karin nys om ett hus, lite avsides från byn, utan vatten. Allt vatten fick man hämta från källan, en ganska lång väg dit. På vintern fick snö smältas till vatten. 12 hinkar snö gav en hink vatten. Karin och Hans liv fortsatte i glädje och sorg och med stor oro följde man vad som hände ute i världen. Barnaskaran växte, det var inte alltid önskat eftersom man inte visste hur man skulle få mat för dagen. Glädjen var dock alltid lika stor när det lilla barnet såg dagens ljus. Karin och Hans älskade sina barn och gjorde allt som stod i deras makt för dem.

Arvet från fäderne
Karin drömde om ett barnrikehus som det pratades mycket om. Hans planer var att ha djur omkring sig och så hittade han ett litet torp med 4 tunnland jord där han kunde ha häst, kor, höns, grisar etc. Fattigdomen fortsatte men föräldrarna var rika i sina barn. Så föddes ännu ett barn som sedermera visade sig vara handikappat. Detta lilla charmtroll kom allas blickar att riktas mot och en stor gemenskap rådde i familjen om att lära denna ljuvliga lilla varelse att göra framsteg. Äldste sonen slutade skolan och med stor beslutsamhet hade han en klar målsättning. Hans målsättning var dock inte väl sedd bland byns innevånare till att börja med. Men med hårt slit, svält och försakelser gick han sin egen väg och han gick med stolthet in i Veberöds kyrka och gjorde sin första predikan och övriga familjemedlemmar följde med honom med glädje och stor respekt för hans prestation.

Mikeli- Mikeli 24-31 oktober
Det var de enda dagarna på året som pigor och drängar var lediga. Det var också den tiden när de kunde byta arbetsplats. Karin gjorde ett avstickarår från den första pigplatsen i hopp om att få se lite annat, kanske också få lite högre lön. Redan efter de första dagarna började Karin sina böner: God Gud hjälp mig att klara av året. Hårt arbete, slit och förnedringar gjorde att bönerna blev många under detta år. Därefter återgick Karin till sin första pigplats.

Livets kvarnar
En kvinnoskildring från de sista decennierna på 1800-talet. Kvinnans fader, Mårten skräddare var en s.k. oäkting. Modern, som tjänade som piga på en större gård, blev med barn med bondsonen. Hon blev utsparkad från gården och fick föda sitt barn på fattighuset. Därefter var det sed att .slampan. skulle tvingas sätta sig på en särskild bänk i kyrkan så att alla besökare, inklusive barnafadern, skulle kunna håna och bespotta den nyblivna modern. Hur barnet kom till världen framgår inte av berättelsen, ibland var pigor tvungen att åtlyda, ibland var det äkta kärlek, men inte heller bondsönerna/döttrarna fick gifta sig hur som helst och ta hemgiften ut ur ägorna och till mindre bemedlade. Det var säkert många olyckliga människor som tvingades avstå från sin kärlek och leva med en människa som man kanske tom hatade och avskydde.

Försoningens minut
Elna.
Året var 1934. Elna började som piga på en större bondgård. När hon kom in i pigkammaren fick hon direkt ögonen på en skift på väggen, skriven med rött:Fyra dagar kvar i helvetet.En tidigare piga hade därmed talat om vad som gällde på gården. Fyra dagars helvete blev flera års helvete och också den gård där hon kom att leva till sin ålderdom. Hon blev med barn med sonen på gården, ett kärleksbarn. Detta kunde aldrig Moran förlika sig med. En gripande kvinnoskildring.

Fäladstösen
Eva.Växte upp hos morföräldrarna sedan deras far dött och modern inte själv kunde ta hand om barnet när hon skulle arbeta. Ordet mobbning var inte uppfunnit vid den tiden, dock blev många elever utsatta för lärares svåra mobbning pga. deras fattigdom och utsatta sociala situation.

Sockenbarnet
1931. Karla.Ännu en piga har efter att ha blivit gravid kastats ut från en gård, och tillika från sitt hem dit hon tagit sin tillflykt och där hon dessutom fått .en tröja pryl. av sin far. I nionde månaden och med ett knyte på armen vandrade hon vägen till fattighuset för att för lång tid framöver bli ett av fattighjonen. Fadern till barnet hade försvunnit. Det var inte ovanligt på den tiden. Karla kom till fosterhem där fosterföräldrarna var pingstvänner. Fostermodern var möjligen en god människa men ville fostra barnet enligt .herrens tukt och förmaningar.. Detta kom att bli en stor plågotid för det stackars fosterbarnet. Hårda ord, aga och kränkningar tillhörde vardagen. Samtliga berättelser vittnar om oerhört starka kvinnor. De fick det bra i livet men de bar- eller bär för alltid med sig minnena från alla förödmjukelser som de fått uppleva.

På min barnsdoms stigar
Här återknyter Alice Hulting till sin barndom fram tills hon blir konfirmerad och går vidare i livet. Hon berättar om seder och bruk på den tiden och om hennes barna- och skolår. Jag vill tacka min mor för alla de fantastiska berättelser som jag har fått i skrift. Genom romanerna av Alice Hulting har samtliga kvinnor som hon har berättat om på något sätt fått revansch för alla förödmjukelser som deras liv präglats av.




Nämndemansgården i Blentarp


Nämndemansgården i Blentarp är ett välkänt behandlingshem för drogberoende, skapat av Birgitta Craaford en gång i tiden. Men Nämndemansgården har även en historia som är sammankopplad med vår släkt. I den artikel som är presenterad härunder kan du läsa mer om de som en gång skapade gården, om deras ämbete som nämndemän i Sveriges riksdag och om de olika skeden i historien som gått genom gården fram till den nya tid då den blivit känd som just Nämndemansgården.
Artikel om Nämndemansgårdens historia.


Nämndemansgården i Blentarp