Begynnelsen, Första delen - En berättelse om Släktföreningens historia



Kransnedläggning vid Everlövs kyrkogård av Nils Åkesson under överinseende av pastor Per Berglund.

Här kommer en utskrift ifrån Gert Nilssons mycket uppskattade föredrag om släktföreningens historia som han höll på Röstånga gästgiveri i anslutning till årsmötet 2016.

Det hände, på den tiden det begav sig, att länsman hade fått höra att en ung pojke i bygden hade skrivit en dikt om honom. Han kallade till sig pojken och frågade skarpt vad det var han hade skrivit. Jo, svarade pojken, Länsman och Per skräddare måste vara bröder. Deras stamfar var Adam och bägge heta Schröder.
Så långt som till Adam har vi inte lyckats föra vår släkttavla men i alla fall en bit i den riktningen. En förgrundsgestalt i denna forskning är lantbrukaren och hembygdsforskaren med mera Karl Åkesson som levt och verkat i Nevishög innan han därefter bosatte sig i Lund.

Karl Åkesson forskade i sin släkt på åtta linjer: hans far- och morföräldrars föräldrar, och han tog initiativet till att det bildades åtta släktföreningar. Av någon anledning lär det endast finnas en förening kvar, nämligen den som vi själva tillhör. En bidragande orsak till att de andra har avsomnat kan vara att de inte hade årliga sammankomster, och därför är det viktigt att vi fortsätter våra årliga släktmöten.
Karl Åkesson gjorde också en insats som kyrkohistorisk forskare genom att han skrev ett intressant häfte om den lågkyrkliga rörelsens historia i Lund med omnejd 1845-1945. Han nämner också när metodistförsamlingen i Lund grundades, och några av våra släktingar tillhörde den, nämligen familjerna Jakobs son och Troberg. Utförligt skildrar Karl Åkesson det som blev en förening inom Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS) som hans egen familj hörde och där även undertecknad varit medlem.

När Karl Åkesson gjorde sina forskningar om släkten hade han betydligt svårare än nutida släktforskare. För att få klarhet i min fars släkt ,mina farföräldrar hade nio barn, ringde han till min mor som hade hela den stora släkten i huvudet. Det blev många samtal, och när Karl Åkesson behövde anlita kyrkböckerna fick han först gå till de olika församlingarna och, där de inte räckte till, till Landsarkivet i Lund. Släktforskningen resulterade i bokverket Min släkt, i två band.

Släktföreningen Helje Mattssons i Kumlatofta ättlingar bildas
Den 11 oktober 1953 bildades släktföreningen i Lund. Först deltog släktingarna i högmässan i domkyrkan. Som det heter i psalmen: ”Allt fick sin vigning i kyrkans famn, brudgummens löfte till bruden, hemmet, de nyföddas kristna namn, kämparnas färd till den sista hamn, fanan och konungaskruden”. Så inlemmades släktföreningen i en kristen gemenskap där gudstjänsten blev ett bärande inslag i släktmötena – från början varje år men sedan omkring vartannat år.

På Grand i Lund höll Karl Åkesson ett längre föredrag, som också innehöll ett par släktutredningar. Karl Åkesson sade bland annat följande i sitt föredrag:


"Att akta och vörda förfäderna, är icke någon hobby eller något mer eller mindre nyttigt tidsfördriv, så att man med detta såsom med diverse förströelselitteratur eller sällskapsspel kan saklöst kasta bort det. Tänka vi t.ex. på dess inflytande på vår dagliga omgivning och på vår allmänna kulturella odling, så skulle vi kunna säga som en universitetslärare sa en gång: Vördnad för fäderna för är en grundförutsättning för all kultur. Men att vörda fäderna är något vida mer. Det är något, som är djupt rotat i varje sund människas väsen, en gudomlig ordning, nedlagd på botten i människosjälen, något, som vi icke kan förbigå utan att känna en viss lucka i vårt livssammanhang."


Vi hör här inte bara släktforskaren utan även filosofen Karl Åkesson. Åkesson slutade sitt föredrag med följande ord:

"Man kan alltså under gynnsamma betingelser få en viss inblick i sina förfäders liv och verksamhet, i deras kamp för livets uppehälle och för sig och de sina, i deras lidanden och försakelser under en för oss ofattbar strävsamhet men också i deras glädjestunder, då de i sin gärning vunnit framgång och lycka. Ty först och sist gå dock våra tankar till Helje Mattsson och Elna Nilsdotter och till den fläck på jorden, där de levde och verkade. Där ha vi våra rötter, var vi än i världen hamnar. Denna fläck på jorden och dessa våra förfäder där, kunna vi aldrig glömma. Må så minnet av fäderna uppfordra oss, var och en i sin gärning, att följa dem efter i ädel, gagnrik verksamhet och med samma fasta föresats som de hade och så göra till vad skalden uttrycker i de bevingade orden: Till samma kamp jag går,´ ´I mina fäders spår ´”


   Det första presidiet, som, valdes i Lund, bestod av bankkamreren Nils Åkesson, ordförande, kamrer Per O W Carlenfelt, sekreterare, direktrisen Thea Welin och direktör Sven Larsson.

Jag avser nu att lyfta fram några personer från styrelsen genom tiderna och personer som har gjort intryck på undertecknad under årens lopp. Jag var emellertid inte med när släktföreningen bildades 1953 utan kom med först året därpå, 1954 i Ugglarp. Jag minns att jag blev imponerad av presidieledamöterna i allmänhet och i synnerhet av sekreteraren Per Carlenfelt. Att jag själv många år senare skulle ingå i presidiet var något som inte ens snuddade vid min tanke. Beträffande titulaturen på ledamöterna i interimsstyrelsen har jag gjort två iakttagelser. Fastän de kvinnliga ledamöterna hade egna yrkestitlar benämndes de som "fru". Sven Larsson, direktör för Stenbergets Makadamfabrik, benämndes nämndeman. Titlar som nämndeman och kyrkvärd ansågs på den tiden som förnämare än de egentliga yrkestitlarna. Borde det för övrigt inte vara så alltjämt?

Nils Åkesson
När jag hösten 1943 började i Veberöds småskola upptäckte jag att det i samlingsrummet fanns två dörrar, en in till själva skolsalen och en som gick in till ett litet kontor. Detta kontor utgjorde den så kallade Kristidsnämndens expedition. Där handlades de frågor som berörde de inskränkningar i människors frihet som föranleddes av de oroliga krigsåren, bland annat ransoneringskort för vissa varor och tillstånd att slakta grisar hemma. Kontoret förestods av en man, alltid finklädd i kostym, skjorta och slips och som benämndes ”renhårig” eftersom han helt saknade hårväxt på kroppen. Han var alltid mycket artig och hälsade igen när vi skolbarn hälsade på honom. Jag upptäckte snart att denne man sysslade med mycket mer än ransoneringskort i det lilla kontoret. Han tycktes ha med allt att göra som rörde Veberöd. Han förestod stipendiefonder, han var auktionsförrättare, han var kommunalordförande och ledamot i kyrkorådet. Han skulle sedan kröna sin karriär med att bli kamrer och kontorsföreståndare för Sparbanken i Veberöd, som tillhörde Gamla Sparbanken i Lund. Mannens namn var, som ni redan har förstått, Nils Åkesson.
När släktföreningen bildades i Lund 1953 var det ingen tvekan om vem som skulle väljas till ordförande. I tio år innehade han den posten och ledde föreningen suveränt och med en slipad ordförandes elegans. Han satte också dagordningen för kommande ordförande genom att själv tjänstgöra som ordförande i tio år och sedan avgå.
När Nils Åkesson avtackades " talet hölls av Per Carlenfelt, sekreterare under tjugo år och sedan ordförande i tio år " sade Per bland annat att det alltid hade varit lätt att komma i kontakt med Nils Åkesson trots att han ofta var ute i bygden i olika uppdrag På den tiden var telefonstationen i Veberöd inte automatiserad utan en telefonist svarade: "Veberöd". Då kunde man antingen säga ett visst nummer eller namnet på den man sökte. Och var då inte Nils Åkesson hemma kunde telefonisten säga till exempel: ”Nils Åkesson är inte hemma i dag. Han håller auktion i Björnstorp”. Då kom omgående repliken från Nils Åkesson: ”Tacka för det. Det var ju min gamla fästmö som var telefonist.”
Jag minns att jag sökte studielån på banken och hade som borgensman en företagare i en grannkommun som varit min chef. Nils Åkesson avslog min låneansökan eftersom han inte tycktes lita på borgensmannen, en affärskvinna i grannkommunen, men inte nog med det. Han visade vägen till ett betydligt bättre sätt att få hjälp att finansiera studierna. Han stängde med andra ord en dörr och öppnade en annan, som var bättre.
Av någon anledning som jag inte själv förstår valdes jag in i den kommitté som skulle leta fram en efterträdare till honom. Valet föll så gott som omedelbart på lantbrukaren och kommunalmannen Knut Larsson, Kornheddinge, för övrigt en yngre bror till Thea Welin.

Per Carlenfelt
Ordförande och styrelse i all ära, men i en mening kunde man säga att det var Per Carlenfelt som var släktföreningen. Han hade en kunskap om föreningen och om släktingarna som nog ingen därefter kan berömma sig av.
Det var i samband med att vi skulle föreslå efterträdare till Nils Åkesson som jag närmare lärde känna Per Carlenfelt. Jag var hemma hos honom och Solveig på Danska vägen i Malmö där han visade det registersystem med bleckplåtar som användes och som då var högsta mode. Per och Solveig skötte själva utskicken till släktmötena. Ett enormt arbete. Per var då kamrer på Bernces bokförlag och skulle sedan övergå till att ha en egen bokföringsbyrå. Per var en professionell sekreterare och när han sedan efter tjugo år blev ordförande hade han hela föreningen och dess angelägenheter på sina fem fingrar.
Per var också kyrkvärd i S:t Pauli församling i Malmö. Det var inte alltid som prästerna kom överens, även om det var en fin församling under Mårten Werners ledning. Det berättades att en söndag råkade två kvinnliga präster i luven på varandra i sakristian före högmässan. Den som berättade detta för mig avslutade berättelsen med orden: ”Då tog Per Carlenfelt slagskämparna i hampan och skilde dem från varandra”.
När Per skulle bli ordförande var han noga med vem som skulle efterträda honom som sekreterare. Han ville ju inte att sekreterareposten skulle misskötas. Per rådgjorde med mig, jag vet fortfarande inte varför, men hans förslag blev ett lyckokast:
Gert-Åke Carlsson.


Deltagare i det första släktmötet Grand hotell i Lund 1953.



Gert-Åke Carlsson
Ingenjör på det som en gång började som Aktiebolaget Åbjörn Anderssons gjuteri i Svedala, senare Svedala-Arbrå. Aktiebolaget Åbjörn Andersson hade för övrigt filial i Ryssland, men denna konfiskerades vid ryska revolutionen. Gert-Åke omorganiserade sekretariatet såtillvida att han och hans hustru Ingrid engagerade hela styrelsen i arbetet med att skicka ut kallelserna. Detta var ett utmärkt initiativ. Dels var det nödvändigt att alla hjälpte åt, dels lärde styrelsemedlemmarna känna varandra bättre. Ingrid gjorde en fin insats för föreningen genom att hon sydde upp axelband till styrelsen, blågula för de ordinarie och gula för suppleanterna.
Tillsammans gav Per Carlenfelt och Gert-Åke ut en ny släktbok och aktualiserade därigenom registret.

Nils-Yngve Herrström
Nils Yngve Herrström var ordförande under en tioårsperiod och fortsatte därefter att vara styrelsemedlem med särskild uppgift att ansvara för datasystemet. Med Nils-Yngve Herrström och Gert-Åke Carlsson togs steget in i datavärlden.


Släktföreningens styrelse samlad i mitten på femtiotalet.

Begynnelsen Andra delen



Ifrån vänster Thea Welin, Karl Åkesson(stående), Nils Åkesson och Per Carlenfeldt.

Här fortsätter Gert Nilssons mycket uppskattade föredrag om släktföreningens historia som han höll på Röstånga gästgiveri i anslutning till årsmötet 2016.

Ove Larsson
Ove Larsson träffade jag redan som barn. Han var då lantbrukselev på Simontorps säteri i Blentarp och bodde i samma hus som min morbror och moster. Han hade även kosten där. Eftersom jag och mina syskon ofta hälsade på kusinerna i Blentarp hade Ove och jag lärt känna varandra så pass mycket, trots åldersskillnaden, att vi visste vem vi var när jag tjugofem år senare blev kyrkoherde i det pastorat där Slimminge ingick. Mina föräldrar visste väl vem Ove var, så han var långt ifrån en främling. Han gifte sig med Brita som var kusin med en av mina kusiner på min mors sida.
Med Brita och Ove kom jag att vara tillsammans mycket under Villietiden. Brita tillhörde kyrkorådet och Ove var en känd och aktiv person i Slimminge- och Skurupsbygden och åtnjöt allmänt förtroende. Även han var auktionsförrättare och en allmänt betrodd person, kunnig i juridik. I släktföreningen innehade han under många år posten som kassör.

Sedan han avgått från denna post avtackade han under många år styrelsefunktionärerna med var sitt fång av praktfulla gladiolus som han odlat.
Ove hade en älsklingsrätt av god husmanskost. När han fyllde sextio år hade han gille på Erikslunds bygdegård, och då insisterade han, till mångas förtjusning, att välja denna rätt som förrätt: ärtsoppa med varm punsch. Oves dotter Bodil Bramer var under många år föreningens sekreterare. Den gård Ove under många år brukade var prästlönebostället Slimminge 13, en gård som under Oves tid där var en mönstergård.

Bröderna Sven och John Larsson
Sven Larsson var vice ordförande i den första styrelsen. Han och John tillhörde den syskonskara som startade och drev Stenbergets Makadamfabrik. När föreningen firade sitt femtioårsjubileum gjordes en studieresa med tre bussar och då besöktes bland annat såväl Sternberget som Bösarp Grus & Torrbruk, som innehas av Svens son Sven-Leo Larsson. Sven var under sin verksamma tid direktör för Stenberget och John hade som sin uppgift att vara sprängarbas. John kom också att bekläda posten som vice ordförande i föreningen. Sven var död när jag blev kyrkoherde i pastoratet, så honom lärde jag endast känna i hans befattning som vice ordförande, däremot träffar jag då och då hans son Sven-Leo, driftig och företagsam som sin far. Med John fick jag glädjen att vara tillsammans ofta. En snäll och försynt man som med sina goda råd blev till hjälp för styrelsen, alltid vänlig och uppmuntrande.

Ekarps släkten
Det var nu inte bara Sven och John Larsson som kom från den berömda Ekarpssläkten och hade styrelseuppdrag i släktföreningen. Så var de nämnda bröderna Larssons brorsdotter May-Inger Bidsell kassör i släktföreningen och deras systerdotter Anna-Stina Hultgren Lööw sekreterare, båda under många år. Systerson till dem är också föreningens nuvarande ordförande Lars-Erik Hultgren, som tidigare även har varit revisor. Denna del av släkten har alltså betytt oerhört mycket för föreningen.


Femtioårsjubileet
Femtioårsjubileet firades dels som en bussutfärd till platser som har anknytning till släkten, dels i Skurups Folkets Park. Tre eller fyra bussar fylldes med släktingar, och så gick färden till Sven-Leo Larssons företag Bösarps Grus- och Torrbruk, Stenbergets Makadamfabrik och till släktgården i Kumlatofta by och vidare till Everlöv och Lilla Rödde museum. Gården som nu är Lilla Rödde museum har dessförinnan tillhört ättlingar till Helje Mattsson och Elna Nilsdotter. De sista släktingar, som var ägare till gården, var de båda systrarna Anna (1892-1953) och Hanna Jönsson (1896-1985). I slutet på 1940-talet och i början av 1950 talet fanns det en populär schlager som hette Farmareflickan. Eftersom dc båda systrarna var lantbrukare kom de i folkmun att kallas för farmareflickorna.
I Everlöv hände något som aldrig tidigare hänt i släktföreningens historia. Jag berättar det här, eftersom händelsen inte är dokumenterad på annan plats. Alla bussarna kunde av naturliga skäl inte komma till de olika platserna samtidigt utan en buss i taget besökte de olika stationerna, så också när det gällde Everlöv. Där besökte släktingarna kyrkogården och då i synnerhet den gravplats där man tror att Helje Mattsson och Elna Nilsdotter vilar. Sedan gick de in på gudstjänsten i kyrkan. Detta innebar alltså att jag där höll tre (om inte fyra) gudstjänster med fullsatt kyrka den dagen. Jag minns att jag i predikan lät gudstjänstdeltagarna följa med Selma Lagerlöfs Nils Holgersson på det som jag kallade för resan in till det mänskliga med temat att Jesus Kristus kom för att göra oss till de människor som Skaparen avsåg att göra när han skapade oss.
En stor del, ja kanske största delen, av det årets kyrkobesökare i Everlöv gjordes alltså denna enda dag av människor som på ett eller annat sätt härstammar från den lilla byn Kumlatofta i Everlövs församling. Vid middagen på Folkets Park bjöds, förutom på den goda maten, å förstklassig underhållning.


Artikel om släktföreningen i tidningen.

En av underhållarna var släktingen "Hundra-Hilding" från Osbyholm. Eftersom han före automatiseringen av telefonnätet hade nummer 100 fick han smeknamnet Hundra-Hilding. Men på släktmötet fanns det ytterligare ett skäl till namnet: han hade då fyllt hundra år. Han gladde oss då med att sjunga ett gammalt skillingtryck, något av en gammal tids "fräckis". Sången handlade om en man som gick till doktorn för att få bot mot att han hade så kalla fötter att han knappt kunde sova om nätterna. Ja, sa doktorn, så galet har det varit för mig också ända tills jag fann ett utmärkt botemedel. Jaha, svarade mannen, och vad består det av? Jo, svarade doktorn, jag låter min fru ligga så nära mig som det är möjligt, och det är verkligen en kur som jag rekommenderar. Ja, svarade mannen, då tackar jag så mycket för rådet. Och hälsa doktorinnan att hon är välkommen hem till mig när jag lägger mig klockan tio i kväll.


Gruppfoto i Ugglarp 1954.

Vlkommen till Helje Mattssons slktfrening!


Helje Mattssons slktfrening r en av Sveriges frsta och strsta slktfreningar och baseras p Helje Mattssons liv i Kumlatofta under brjan och mitten av sjuttonhundratalet. Alla medlemmar r ttlingar eller anhriga till ttlingar till Helje Mattsson. Kumlatofta finns kvar n idag strax sder om Sjbo i Skne och Helje Mattsson levde mellan 1715 och 1769.
Slktfreningen i sig fddes ur Karl kessons idoga arbete under 1950 talet vilket ledde till ett frsta slktmte och bildande av freningen 1953 i Lund. Sen dess har freningen haft ett rligt slktmte p olika platser runt om i Skne.Vid frsta slktmtet deltog minst 400 personer och idag bestr freningen av cirka 5000 medlemmar.D vr slkt hrstammar ifrn Skne s r Helje Mattsson och slktfreningen en del av Sknes historia. Drfr hoppas jag att kunna lgga upp s mycket historiskt material kring Skne och dess bygder och byar som jag kan.Jag hoppas att du kra lsare ska finna det vara intressant och givande.


Sknska vagnmakerifreningens 20 rsjubileum i Bkeberg 1926
Under Karl Åkessons arbete med att kartlägga sin släkt så hann han även författa en bok, Min släkt : en skånsk bondesläkt från Nevishög i Bara härad 1548-1948 : en släktutredning vilket kom att bli den första i en serie av olika utgåvor kring Helje Mattssons släkt.Varje ättling till Helje Mattsson har ett specifikt släktnummer som anger ifrån vilken av Helje Mattssons barn, barnbarn och barnbarnsbarn o s v som man härstammar ifrån. För att citera Gert-Åke Carlssons eminenta artikel om släktföreningens historia: "I den nya släktboken beslöt Per Carlenfelt och undertecknad att ge alla ättlingar till Helje Mattsson och Elna Nilsdotter nya släktnummer. Deras första barn Hanna fick nummer 1000 och hennes ättlingar därefter löpande nummer. Andra barnet Nils fick nummer 3000 med efterföljande löpande nummer. Tredje barnet Lars fick nummer 5000 med efterföljande nummer. Fjärde barnet fick nummer 7000 med efterföljande nummer. Alla ättlingar över 18 år som vi hittade och fick uppgifter om fick egna släktnummer. Karl Åkesson, som skrev den första släktboken, har släktnummer 7910 i den nya släktboken."


Ättlingar till Helje Mattsson uppställda vid det första släktmötet 1953 utanför Lunds domkyrka.